Lördag morgon 22 april, sammanstrålade vi, åtta personer, vid macken i Ekeby. Sedan styrde vi kosan mot Julita gård, ca 6 mil rakt österut. Där guidades vi runt av Eva Hakanen.
Arthur Bäckström var den sista privata ägaren av gården. Hans far Johan B. som tjänat mycket pengar på tobaksaffärer, köpte Julita från familjen Palbitzki som ägt gården i ca 200 år, men sedan inte hade någon i släkten som ville ta över bruket. Arthur levde ensamstående, donerade gården 1941 till Nordiska Museet. Julita är museets största föremålsmagasin. Runt sekelskiftet anställde Arthur Bäckström snickaren Henning Forsman, som föddes 1870. Han bodde på ett torp i Dalhem och gjorde dagsverken på gården, men blev med tiden mer och mer en finsnickare. Han kunde ha tagit mästarbrev och flyttat till Stockholm, men det blev aldrig så, trots att han hade tillräckliga kunskaper för det. Antagligen trivdes han bra som det var och där han var, på landet. Han tyckte mycket om att fiska t.ex. Fadern var slöjdare och smed på Yxtaholm.
Vi började med att gå in i och titta på den lilla verkstad som Henning arbetade i hemma vid Dalhem. Den flyttades hit till Julita gård 1993 för att man ska kunna visa hur den såg ut. Henning tillverkade alla sina verktyg själv. Svarven drevs med fottrampa och ett stort utväxlingshjul. Ingen el fanns i huset.
Sedan gick vi upp mot stora huset för att se de mängder av möbler som Henning tillverkat. På vägen tittade vi hastigt in i ”Julita Skans”, en brokig samling av hitflyttade hus kring en inbyggd gård.
Hennings två söner etablerade verkstad i Julita. Fadern formgav mycket, men sönerna tycks ha tyckt att han ofta hade för stora krav , och deras verksamhet flyttades så småningom till Katrineholm. Den köptes senare av Åmells, ett möbelföretag som fortfarande finns kvar.
En konstnär, Karl Richard Forslund, kom tidvis till gården för olika uppdrag. Han ritade möbler och andra föremål, Henning Forsman tillverkade. Det mesta var unika föremål och mycket var inspirerat av C J Haupt, den störste av möbeltillverkarna i Stockholm på 1700-talet. Det blev kanske inte så mycket av självständig design, men hantverk av mycket hög klass.
Efter Julita fortsatte vi mot Västra Näshulta där Nicke Helldorff tog emot. Vi gick en stig genom skogen, där täljda figurer (till barnbarnen) här och där dök upp, ner till Nickes verkstad.Väl inne från kylan, dukade Tomas upp medhavd smörgåsmat, Nicke bjöd på te och kaffe i termos. Medan vi åt berättadeNicke hur allt kom sig.
Han var tidigare lärare och ledde Naturskolan i Örebro i 12 år, gick sedan en utbildning på Sätergläntan. Det blev så småningom inte hållbart att dela tiden mellan Naturskolan och den egna verksamheten, han valde då den senare, och lever nu till stor del på att tälja fåglar på beställning. De har oftast ett pedagogiskt syfte, och är ”naturtrogna”. En stor svart korp hängde i taket, beställd av Jugge Sundquist (känd slöjdare).
När vi ätit färdigt visade Nikke ett exempel på traditionell indianslöjd, och vi fick själva prova på att göra en liten ”docka” av kavelduns-blad. Vi fick sedan en uppgift, att gå utomhus i 10 minuter och se till att det ”hände” något med dockan. Kvastar, blommor, hucklen lades till …
Nikke rekommenderade mycket ett besök på Haneberg, ett av de tre närmaste godsen. Där finns ett gårdsmuseum som är mycket sevärt.
Sedan till Eskilstuna och området med Rademachersmedjorna. Där har Jan Hammar sin verkstad i ett av husen, som varit smedja sedan gammalt, men förr kunde husera 20-25 arbetande personer samtidigt (inte bara smeder då, utan olika bi-funktioner också). Materialen är kolstål och rostfritt. Ett knivbladsämne pressas i änden på en lång stång, sedan vidtar smärgling, slipning, polering. Mycket görs i en gammal stadig allt-i-allo-maskin. Bladet får en stämpel, sedan härdas det som sista moment. Jan letar också upp gamla knivar, renoverar bladet, och skaftar om. Där fanns bl.a. en typ av bra allmän kökskniv, med blad som är vågigt på båda sidorna, i zigzag. Sådana finns inte nu, de nya är vågiga bara på ena sidan. De slipas upp med borst av sisalstrån. Han använder långsamthärdande lim, Casco Strong Epoxy, motsvarande Araldit, som nu är svårt att få tag på.
På 1600-talet drev Karl X att allt smide i Sverige skulle centraliseras till ett statligt manufakturverk och flyttas hit till Eskilstuna. De anställda fick låga löner, och förbjöds att sälja något vid sidan om. Reinhold Rademacher var smedmästare, från Riga, tidigare Holland, och arbetsledare. Han blev impopulär och det blev mycket krångel med de inflyttade smederna. Manufakturen fungerade aldrig bra, bara 20 av planerade 120 smedjor kom igång, och verksamheten blev aldrig lönsam.
Vi avslutade med en bättre lunch på Jernbergska krogen alldeles intill, i ett av de gamla husen.
Retuna fick vi lämna till en annan gång…!
CKj 14 maj -17
Arthur Bäckström var den sista privata ägaren av gården. Hans far Johan B. som tjänat mycket pengar på tobaksaffärer, köpte Julita från familjen Palbitzki som ägt gården i ca 200 år, men sedan inte hade någon i släkten som ville ta över bruket. Arthur levde ensamstående, donerade gården 1941 till Nordiska Museet. Julita är museets största föremålsmagasin. Runt sekelskiftet anställde Arthur Bäckström snickaren Henning Forsman, som föddes 1870. Han bodde på ett torp i Dalhem och gjorde dagsverken på gården, men blev med tiden mer och mer en finsnickare. Han kunde ha tagit mästarbrev och flyttat till Stockholm, men det blev aldrig så, trots att han hade tillräckliga kunskaper för det. Antagligen trivdes han bra som det var och där han var, på landet. Han tyckte mycket om att fiska t.ex. Fadern var slöjdare och smed på Yxtaholm.
Vi började med att gå in i och titta på den lilla verkstad som Henning arbetade i hemma vid Dalhem. Den flyttades hit till Julita gård 1993 för att man ska kunna visa hur den såg ut. Henning tillverkade alla sina verktyg själv. Svarven drevs med fottrampa och ett stort utväxlingshjul. Ingen el fanns i huset.
En konstnär, Karl Richard Forslund, kom tidvis till gården för olika uppdrag. Han ritade möbler och andra föremål, Henning Forsman tillverkade. Det mesta var unika föremål och mycket var inspirerat av C J Haupt, den störste av möbeltillverkarna i Stockholm på 1700-talet. Det blev kanske inte så mycket av självständig design, men hantverk av mycket hög klass.
Efter Julita fortsatte vi mot Västra Näshulta där Nicke Helldorff tog emot. Vi gick en stig genom skogen, där täljda figurer (till barnbarnen) här och där dök upp, ner till Nickes verkstad.Väl inne från kylan, dukade Tomas upp medhavd smörgåsmat, Nicke bjöd på te och kaffe i termos. Medan vi åt berättadeNicke hur allt kom sig.
Han var tidigare lärare och ledde Naturskolan i Örebro i 12 år, gick sedan en utbildning på Sätergläntan. Det blev så småningom inte hållbart att dela tiden mellan Naturskolan och den egna verksamheten, han valde då den senare, och lever nu till stor del på att tälja fåglar på beställning. De har oftast ett pedagogiskt syfte, och är ”naturtrogna”. En stor svart korp hängde i taket, beställd av Jugge Sundquist (känd slöjdare).
När vi ätit färdigt visade Nikke ett exempel på traditionell indianslöjd, och vi fick själva prova på att göra en liten ”docka” av kavelduns-blad. Vi fick sedan en uppgift, att gå utomhus i 10 minuter och se till att det ”hände” något med dockan. Kvastar, blommor, hucklen lades till …
Sedan till Eskilstuna och området med Rademachersmedjorna. Där har Jan Hammar sin verkstad i ett av husen, som varit smedja sedan gammalt, men förr kunde husera 20-25 arbetande personer samtidigt (inte bara smeder då, utan olika bi-funktioner också). Materialen är kolstål och rostfritt. Ett knivbladsämne pressas i änden på en lång stång, sedan vidtar smärgling, slipning, polering. Mycket görs i en gammal stadig allt-i-allo-maskin. Bladet får en stämpel, sedan härdas det som sista moment. Jan letar också upp gamla knivar, renoverar bladet, och skaftar om. Där fanns bl.a. en typ av bra allmän kökskniv, med blad som är vågigt på båda sidorna, i zigzag. Sådana finns inte nu, de nya är vågiga bara på ena sidan. De slipas upp med borst av sisalstrån. Han använder långsamthärdande lim, Casco Strong Epoxy, motsvarande Araldit, som nu är svårt att få tag på.
Vi avslutade med en bättre lunch på Jernbergska krogen alldeles intill, i ett av de gamla husen.
